Om näringsfriheten
Fri ifrån fördomar
…lägg undan alla fördomar: föreställ dig icke friheten uti en enda närings-gren allena; ty då hinner du ej långt, förän du träffar motstånd och oredor: lös Staten i dina tankar på en gång ifrån de band och författningar, som fängsla honom: låt andras exempel öfwertyga dig om möjeligheten, och tag dig rådrum at gå in i sjelfwa saken; så får du snart se, huru en fri ut- och inrikes rörelse uplifwar den minsta närings-gren, hindrar utlänningen at skinna Riket, och den ena med-borgaren at rikta sig på den andras kostnad: huru säkerhet för Landtmannen, at få besitta sin jord, och frihet at slögda och nära sig det bästa han gitter, leder honom oförmärkt och utan Lag til det närings-fång, som lönar honom och Riket mäst: huru handtwerk och Manufacturer i sin frihet uplifwa arbetaren til flit och måttelighet, då han ej får lita uppå några illa lönta Gesällers dåliga arbete, och är sysselsatt, at genom idoghet och god Wara taga lofwen för de andra: huru alla näringar tilsamman tagne i sin frihet, jämka folket på sina rätta ställen, där de äro nyttigast för sig sjelfwa och hela Staten: och ändteligen huru inga Politiska Lagar i werlden warit i stånd, at rätt reglera detta, som naturen så lätt och utan möda uträttar.
Källan til rikets wan-magt (1765), s. 21–22.
Reglering ger förfall
Emot alt detta har Swerige trodt Finance- och Handels-Hemligheter, exclusiva Privilegier, Præmier, Inskränkningar och flera slags Förbud göra oss lyckliga. Wi hafwe nu en lång tid bårtåt byltat med alt detta, och nu ändteligen hunnit så långt, at wi utan pest och krig blifwit fattiga på folk: utan handels-friheter, utlänningens Commissionairer: utan misswäxt hungriga, och med de största grufwor på mynt utblottade.
Källan til rikets wan-magt (1765), s. 6.
De fria näringarnas balans
Meningen är icke den, som hwar enskildt icke hade af Naturen i sin wilja et mot Staten stridande Interesse; men den jämwigt Näringarne i sin frihet stanna uti, är den samma, som hindrar Arbetarena, at därmed i den grad, som annars sker, skada hwarandra och Staten.
Människo-slägtet liknar i denna delen aldeles et Haf, hwarest den ena Wattu-column med oändeliga tryck-krafter hwart ögnablick werkar uppå den andra; men en lika swår tryck kraft tilbaka åstadkommer, at dess yta likwäl blifwer jämn och horizontel, och det aldeles utan några särskildta stängsel eller bomar för hwarje Column, eller något konstigt arbete. Men så snart man wil, at den ena Wattu-columnen skal stå högre än den andra, fordras därtil en besynnerlig styrka, mycken byggnad samt stor konst och arbete, och kan med all försigtighet knapt så förwaras, at icke sluss-byggnaden läker, och wattnet ökar tyngden på det underliggande.
Tillgång och efterfrågan
Waror tilwerkas aldrig, utan at de behöfwas och efterfrågas: behofwen röja sig sjelf: de äro mångfaldiga, och bringa således sjelfmant näringar och tilwerkningar på banen, som sedan komma at försäljas til behöfwande. Hindras den som tarfwar, at få köpa en Wara, stannar den i tilwerkarens hand, ligger honom til last och får en swart stämpel på sig, hwaruti läses orden: Förspilda swett och möda.
Den nationnale winsten (1765), § 21, s. 21.
Var och en söker sitt eget bästa
För den fallna människan war det et straff, at hon skulle föda sig uti sin anletes swett; men det war så beskaffat, at Naturen utmätte det sjelf, då hon för sina behofs skul war nödsakad därtil, emedan hon ingen annan hade at anlita om sina nödtorfter, än egna händer; och mödan lättades af winningslystnaden, då hon därigenom såg sig få hwad hon behöfde.
Saknas någondera af dem, bör felet sökas i Nationens författningar; men icke gerna i någon brist utaf dem, utan i de hinder, som äro lagde i wägen för Naturen.
Sättes medborgare genom dem utur stånd, at föda sitt och barnens lif, måste de med sina affödor dö, eller fly bårt ifrån sin fosterbygd. Ju flera utwägar genom författningarna gifwas för en del, at lefwa af andras möda, och hinder läggas i wägen för andra, at få nära sig med arbete, ju mera qwäfjes idogheten, och Nationen kan ej annat än likna den form i hwilken hon blifwer guten.
Står nu detta fast, så tänker jag därpå bygga följande satts, näml. at hwar enskildt söker sjelfmant up det stället och den näring där han bäst ökar den Nationnale winsten, om författningarna intet stänga honom därifrån.
Hwar och en söker sitt bästa. Denna böjelse är så naturlig och nödig, at alla Samfund, som finnas i hela werlden, fota sig därpå: annars ägde Lagar, straff och belöningar icke ens rum, och hela människo-slägtet skulle inom en kårt tid gå aldeles under. Det arbete betalas altid bäst, som hafwer högsta wärdet, och det sökes hälst, som bäst betalas.
Den nationnale winsten (1765), § 4–5, s. 6–7.
Handelns lagbundenhet
Jag bygger min sats uppå twänne grund-sanningar uti handelen. Den förra är, at ju flere köpare på en marknad inställa sig, ju bättre betalning får säljaren för sin Wara, och twärt om. Den andra är, at waran aldrig kostar så mycket, när jag nödgas bjuda ut hänne, som då köparen måste söka efter hänne.
Källan til rikets wan-magt (1765), s. 14.
Förnuftiga människor
Man ser således förnuftiga menniskor, som förkofras i sin naturliga enfald, genom krongliga band lägga snaror på egen och andras hals och qvamna bort i de aldra lyckeligaste länder.
Handel sprider välfärd
Hvad handelen beträffar är det i högsta måtton märkvärdigt, at den fordrar aldrastörsta snabbhet, och derföre icke tål det aldraminsta hinder eller tvång, då den ifrån alla håll samlar pengar och ägodelar för dem som med försichtighet och drift sätta handelen i gång, och utsprider välmågan til de aldra aflägsnaste trachter och derigenom tilskapar tusende tals nya varelser af menniskor där gastar och vildiur förut bodt, och här är egna vinsten allena den som utan all annan åtgärd sätter de största hiul i rörelse.
Författning nr 1
En enda författning, nämligen den, at kunna minska wåra författningar, har alt sedan blifwit mig et fägnesamt arbets-ämne, hwilket jag såsom det aldraförsta och wigtigaste, innan några nya nu göres, wille på det högsta Recommendera.
Den nationnale winsten (1765), § 33, s. 35.
Välfärdens ström
När strömmen får flyta jämt, då är hwarje droppa watten i rörelse. När inga hinder äro i wägen fiks hwarje arbetare om sin föda och ökar med det samma Nationens winst. Men genom författningar samlas folkhopen i wissa flockar, utwägarna til industrien blifwa inskränkta, och et litet antal människor i hwarje flock flyter öfwer den största hopen, hwilkas wälmåga man nyttjar som skäl til hela Rikets wälstånd.
Den nationnale winsten (1765), § 15, s. 16.
Behov och arbete
Människan mår wäl, då hon njuter sina nödtorfter och beqwämligheter, hwilka efter wårt allmänna talesätt få namn af waror. Naturen är den, som framalstrar dem; men de komma oss aldrig til gagns utan arbete.
Behofwen äro mångahanda, och ingen har gifwits, som utan andras tilhjelp kunnat förwärfwa sig hälst2 det nödwändiga, och knapt någon Nation, som icke tarfwat3 den andra. Allmagten har sjelf gjort wårt slägte sådant, at wi skole hjelpas åt. Hindras detta gemensama biträde inom Nation, eller utom hänne, så sker det emot Naturen.
Den nationnale winsten (1765), § 2, s. 4.
Den nationella vinsten
Detta begrep om den Nationnale winsten, så hårdt det ock må synas emot wåra nya inrättningar, är likwäl i sig sjelf det menlösaste och lättaste.
Det lämnar alla lofliga näringar frihet; men icke på de andras bekostnad. Det skyddar från öfwerwåld den aldraklenaste handtering, och uplifwar flit och en obehindrad rörelse.
Det afwäger alla på en och samma wågskål, och winsten är den rätta måttstocken, som utwisar hwilkendera bör äga företrädet.
Det lättar högsta Magten från tusende oroliga bekymmer, författningar och inseenden, då den enskildta och Nationale winsten smälta tilsammans i et Interesse, och den skadande egennyttan, som under författningarna altid söker sig någon gömma, kan då säkrast controlleras genom inbördes täflan.
Det sätter en Swensk man i åtnjutandet af sin ömmaste och största rätt uti Naturen, som Allmagten förlänt honom, såsom en människa, nämligen, at uti sin anletes swett få föda sig, på hwad sätt han bäst kan.
Det rycker lätjans örnegåt1 undan deras armar, som nu på sina Privilegier kunna säkert såfwa bårt twå tredjedelar af sin tid. Alla utwägar at lefwa utan arbete blifwa afskurna, och ingen annan, än den flitige, kan blifwa wälmående.
Det gör en önskelig minskning i wåra Rättegångar. De många Förordningar, deras förklaringar, undantag och tillämpningar, som på något sätt binda näringarna, blifwa då onyttiga och tystna af, och när Lagen är uphäfwen, blifwer dess öfwerträdelse til intet.
Den nationnale winsten (1765), § 31, s. 32–33.
Livet utan paragrafer?
Det synes, som de ville tro, at Almagten ej varit i stånd at sätta menniskan i det skick på jorden, at hon kunde bestå, föröka sit slägte, och lefva på jorden, om icke de genom privilegier, skrå-ordningar, præmier, upsyningsmän och executorer uti deras näringar skulle upräthålla vårt slägte.
Tankar om husbönders och tienstehions naturliga rätt (1778), § 1, s. 2.
Den egna fördelen och egennyttan
Egen sälhet och egen förmon är den rätta, den lifliga drif-kraften til alla fria menniskors gerningar, då hugg och slag egentligen tilhöra trälar. Den Regent är vis, som förstår at släppa vinnings-lystnaden lös från de aristocratiska band, som någras egennytta fängslat dem uti, men stor, om han eger förmåga dertil.
Tankar om husbönders och tienstehions naturliga rätt (1778), § 8, s. 26.
Blodcirkulationen i handeln
Handelen är en altför öm omständighet för et Rike, som med mycken nog-granhet måste wårdas, men den är intet på långt när så konstig, som man will göra den. Hon består intet hufwudsakeligen af hemligheter, intet uti många konstiga förordningar och anstalter, intet uti en myckenhet Contraband och Förbud. Naturen är altid otwungen och enfaldig. När blodet får flyta jämt i alla ådrar, efter deras storlek och drift, så mår kroppen bäst, men wil man twinga för mycket deraf til hjertat och lungor, i mening at göra dem starckare, wåndas de i sin blod, andra lemmar twina bort, och kroppen är i fara för dödande styng, och en obotelig blodstörtning.
Arbetet är gränslöst
Skaparen satte menniskan blott at arbeta, men föreskref ingalunda med hvad slags arbete hvar ock en skulle syslosätta sig. Tiufnaden var allena den som allmachten förböd men för idogheten var intet mål föresatt, hvarcken huru långt den finge gå, eller hvad tilvärkningar den finge frambringa. Han bandt hvarcken någon vid plogen, eller giorde någon til Skrå handlande, utan när och hvarest en och hvar såg sin bästa vinning, där fik han förkofra sig.
