Om mänskliga rättigheter
Naturrätten
Naturens första rätt är, at menniskor skola få lefva, bygga och bo på jorden, försörja sig och de sina, giftas och föröka sit slägte.
Tankar om husbönders och tienstehions naturliga rätt (1778), § 4, s. 11.
Människorätten
Uti en tid då store och nye uptäkter ske i alla naturens riken, då vetenskaper updrifvas til ovanlig högd, då snillen och vitterhet upmuntras, och konsten frambringar nästan underverk emot de förra tider, är det bekymmersamt at se det dyraste af alt, mennisko-slägtets rätt, vårdslösas.
Tankar om husbönders och tienstehions naturliga rätt (1778), § 1, s. [1].
Den naturliga jämligheten
Naturen danar dem aldeles lika med oss i födslen: deras krops-stälning, då de först ligga i vaggan, är enahanda med vår, deras siälar lika förnuftige med andra menniskors; deraf blifver således handgripeligt, at naturens Herre äfven tildömt dem enahanda rättigheter, som andre menniskor åtniuta.
Tankar om husbönders och tienstehions naturliga rätt (1778), § 7, s. 20.
Arbetet är de fattigas handelsvara
Tienstefolcket äro ju Svenska undersåtare likaväl som vij deras husbönder. Deras tienst eller arbete är intet annorlunda at anse än vahror dem de til sin och det almännas förmån hålla fahla; Ty just derigenom äro hu[s]bönderna [i] stånd at öka sina vahror. Hvar ock en säljare hos oss [ni]uter den friheten at förytra sina vahror, om intet til alla åtminståne til flera personer, hvem han hälst vil handla med. Han får ock sielf sätta priset på vahran och komma derom med köparen öfverens, undantagande ved några vissa taxor, som antingen åhrligen eller månatligen förändras, hvilcka likväl huru mycket de efterlefvas eller tiena til Rijket[s] sanna väl jag intet nu vil säga något om. Men at et Tienstehion
1:o intet får sielf behålla sin vahra utan
2:o nödgas sälja den åt den, som et blindt öde bef[all]er, och än
3:o til et af Köparen sielf faststält pris; Ty NB. Tienstefolcket har ingen del i den Lagstiftande machten, d[et k]allar jag med skiäl ibland fritt folck för träldom.
Tre politiskt-ekonomiska frågor: Tredje frågan (1761–1762), s. 503.
Naturens första fordran
At försörja lifvet, är naturens första fordran, och tål ingen inskränkning, ty den går långt öfver de band som förenat Samhällen. Samfundens Styresmän kunna ej ega rättigheter öfver lifvet, ej eller at afskära något medel, hvarmed det kan underhållas.
Fattigheten är brottsligt?
Men hvad åter deras laster och liderlighet beträffar, så fruktar jag, at ibland hundrade husbönder finnas flere lastfulle, än bland lika många tienare, och at då, til exempel, hvar tionde lastfull menniska af tienste-hionen befordras til plikt för sina laster, så hinner knapt hvar hundrade af husbönder, åtminstone ståndspersoner och embetsmän, dertil; är det då icke synd, är det icke uppenbar orätt, at betaga dem deras frihet til förkofran, för blotta möjeligheter at derunder kunna begå brott?
Tankar om husbönders och tienstehions naturliga rätt (1778), § 7, s. 23–24.
Skydd för flyktingar
I en tid, då Sweriges inbyggare, under en Mild och Wis Konungs styrelse, äro nästan det enda folkslag i Europa, som niuter fullkomlig in- och utwärtes fred, kunna wåra hiertan ej annat än blöda öfwer de förskräckeliga krig, wederwärdigheter och förföljelser, som nu häftigt utbreda sig i flera werlds-delar.
Månne då någon ting kunde wara mera wälbetänkt, mera enligt med en rättskaffens Christelig kärlek för alla menniskor i gemen, mera instämmande med den ädla enighets- och frihets-anda, som anstår et sällt folk, och med wårt wälsignade men folkfattiga fäderneslands sanskyldiga interesse, än om wi just wid et sådant tilfälle med ömhet öpnade wåra armar emot alla de olyckeliga, som redan äro, eller framdeles kunna blifwa utan fristad i sina fädernesland, och derföre längtade någon annorstädes, at emot wåld och förtryck, för sig sielfwa, sina hustrur och barn och sin egendom, söka någon säkerhet?
Memorial, angående religions-frihet (1779), s. [3].
