Naturvetenskapligt genombrott

Under den karolinska perioden hade den svenska vetenskapsutövningen i första hand tjänat den renläriga religionen och den centraliserade statens intressen. Nya, omstörtande tankar och rön förmådde just inte tränga sig in i universiteten, som koncentrerade sig främst på teologi och gamla språk.

Under frihetstiden ställde nya politiska och samhälleliga åskådningar även som vetenskapens mål att tjäna samhällets allmänna nytta. 1700-talet förde med sig en enorm utveckling för den naturvetenskapliga forskningen, inspirerad av Lockes empirism och Newtons mekanik. Speciellt efter att hattpartiet kommit till makten (1738) började man starkt stöda vetenskaper, som näringslivet kunde ha nytta av. I Uppsala, Lund och Åbo grundades speciella professurer i hushållningslära.

Samtidigt började den europeiska vetenskapens rön att undergräva renlärigheten. Upplösningen av den gammaltestamentliga världsbilden och naturvetenskapernas utveckling krävde nya teologiska synpunkter. I de svenska universiteten hade Leibniz elev Christian Wolffs filosofi länge en dominerande position. Dess centrala innehåll utgjordes av den naturliga teologin. Den försökte visa, att det inte fanns någon konflikt mellan den bibliska uppenbarelsen och den naturvetenskapliga förklaringen: den fullständiga ordning som rådde i naturen bevisade i själva verket Guds existens.

Linné och de andra

Carl von Linné
Åbo Akademis bildsamlingar

Carl von Linné (1707–1778), professor i medicin och botanik vid Uppsala universitet, var tack vare sitt växtindelningssystem (Systema Naturae, 1735–68) en av sin tids mest kända europeiska vetenskapsmän. Hans inflytande sträckte sig dock betydligt utöver botanikens gränser.

Enligt Linné fanns naturen till för att tjäna människans behov. Nyttotänkandet och vetenskaplig forskning var enligt Linne inte heller på något sätt i konflikt med Guds avsikter.

Linne gjorde banbrytande forsknings- och uppsamlingsresor till olika delar av Sverige. Han skickade sina ”lärjungar” till olika platser i världen: Pehr Kalm till Nordamerika, Petter Forsskål till Arabien, Carl Peter Thunberg till Japan osv.

Flera andra betydande vetenskapsmän, som också arbetade för att göra Sverige ledande inom naturvetenskaperna, verkade vid sidan av Linne. Anders Celsius och Pehr Wargentin var pionjärer inom astronomin – Celsius minns man dock också för hans termometer och Wargentin för hans befolkningsstatistik. Samuel Klingenstierna vid Uppsala universitet förde matematiken och fysiken till en internationell nivå. Med tanke på gruvindustrin var det naturligt, att mineralogin och kemin fick en central roll. Axel Fredrik Cronstedt och Johan Gottschalk Wallerius var pionjärer i analyseringen och klassificeringen av mineraler. Kemiforskningen blomstrade upp under den gustavianska tiden genom Tornbern Bergman och Carl Wilhelm Scheele i Uppsala. Båda två var på sin tid uppskattade vetenskapsmän i Europa.

Universitet och akademier

I det svenska riket fanns på 1700-talet fyra universitet: i Uppsala, Lund, Åbo och Greifswald (i Pommern). I vardera fanns fyra fakulteter: en teologisk, juridisk, medicinsk och filosofisk. Alla studier påbörjades i den teologiska fakulteten. Vetenskapliga forskningsresultat publicerades i samband med disputationer. Disputationsavhandlingarna representerade ofta mera professorns än elevens åsikter. Språket man använde var latin; ehuru man i ekonomiska ämnen från och med medlet av århundradet började använda även svenska.

Fastän universiteten i mitten av århundradet upplevde en blomstringsperiod, främst tack vare naturvetenskaperna, var deras huvudsakliga uppgift att utbilda präster och tjänstemän. Många vetenskapliga framsteg gjordes vid Kungliga Vetenskapsakademien, som grundades år 1739. Dess uppgift var i första hand, att främja naturvetenskaper och att tillämpa dem i näringslivet. Akademien hade en stor betydelse i att upprätthålla nyttotänkandet samt att sprida kunskap.