Det rådande ekonomiska tankesättet under 1700-talet kallas i dag för merkantilismen. Den strävade till att gynna exporten och exportindustrin samt att uppnå en aktiv handelsbalans. I bakgrunden fanns en föreställning om att mängden rikedomar i världen var konstant. Ekonomisk tillväxt var möjlig endast på bekostnad av konkurrenterna.

Till merkantilismen hör att en centraliserad statsmakt ingriper kraftigt och i detalj i hur näringslivet fungerar. Bestämmelserna reglerade verksamheten för alla samhällsgrupper. Utan dylika gränser skulle ekonomin hamna i kaos ansåg merkantilismens anhängare.

En merkantilistisk politik motiverades med att den ökar statens förmögenhet. Ändå kan det sägas, att merkantilismen tjänade närmast större handelsmän med exportverksamhet. En centraliserad statsmakt blev ett medel och med dess förordningar kunde t.ex. skadlig konkurrens hindras.

Kritiken vaknar

Anders Nordencrantz. J. Gillbergs kopparstick efter Per Krafft den äldres målning. Museiverket.

Merkantilismens olämplighet för rådande förhållanden blev i mitten av 1700-talet allt tydligare. De franska upplysningsidéerna började få större uppmärksamhet även i Sverige. I Sverige var bl.a. de tidiga fysiokraterna Plumard de Dangeul och markisen Mirabeau välkända. Deras verk översattes också till svenska.

Fysiokraterna ansåg, att endast jordbruket var en produktiv näringsgren. Med hjälp av jordbruket kunde man – i motsats till merkantilisternas åsikter – skapa ny förmögenhet, utan överskott i handelsbalansen.

I Sverige, där andra näringsgrenar var dåligt företrädda, hade befrämjandet av jordbruket varit även merkantilisternas mål. Men fysiokraternas krav på frihet i näringarna väckte genklang.

Hattpartiet, som varit vid makten under frihetstidens viktigaste årtionden framförde storborgerskapets och tjänstemännens Stockholmcentrerade åsikter. Hattpartiet stod också för merkantilismens svenska tillämpning. Då hattarnas ställning sviktade på 1760-talet, var det mössorna, som representerade mera jordbruket och intressen i rikets mera avlägsna områden, som stod för kritiken.

Centrala kritiker var bl.a. ekonomiska skriftställaren Johan Fischerström, ekonomie adjunkten vid Uppsala universitet Per Niklas Christiernin, friherre Carl Leuhusen och riksrådet Carl Fredrik Scheffer, som från och med år 1756 fungerade som lärare åt kronprinsen Gustav.

En av de mest betydande politiska påverkarna var kommerserådet Anders Nordencrantz, som från att ha varit en renlärig merkantilist och anhängare av hattpartiet började starkt kritisera den rådande ekonomiska politiken. Han anslöt sig slutligen åren 1765 till mössornas led. Nordencrantz skrivelser hade även inflytande på det politiska vaknandet hos den unga Anders Chydenius.