Tryckfrihetstanken hör mycket intimt ihop med upplysningens krav på mänskliga rättigheter och demokrati: speciellt bitande uppträdde de franska upplysningsfilosoferna mot censuren, då det var nästan omöjligt att kritisera staten eller kyrkan i deras hemland.

I Sverige hade man under den enväldiga perioden grundat ett statligt censorsämbete. All litteratur lydde under strikt förhandscensur. Under början av frihetstiden skärptes censuren ytterligare.

Åren 1746–66 verkade Niclas von Oelreich som censor. Han hade ensam rätt att besluta vad som kunde publiceras. I von Oelreichs person kom många av censurens problem till synes. Han publicerade själv en tidning som stödde hattarna, men han hindrade mössornas skriverier. Eftersom censorn fick sin betalning direkt från författaren var det direkt möjligt att köpa honom. När de politiska konjunkturerna förändrades på 1760-talet hoppade von Oelreich över till mössornas sida.

När hattarna använde censuren som ett politiskt vapen, började speciellt de radikala mössorna fordra tryckfrihet.

Det behöfwer intet bewis att en billig skrif- och Tryckfrihet är en af de fastaste grundpelare, som ett fritt Regimente kan äga bestånd uppå: ty annars kunna Ständer aldrig äga erforderlig kundskap, att stifta goda Lagar; Lagskipare ingen Controll att följa dem i sina Ämbeten, och lydande föga kundskap om Lagens fordringar, Ämbetsmanna magtens gräntsor och sina egna skyldigheter: Lärdom och wett kufwas, grofhet i tanckesätt, tal och seder winna burskap och ett fasande mörcker följa innan några År, öfwer hela wår frihets himmel.

Den politiska censuren avskaffas

Anders Chydenius verkade under riksdagarna 1765–66 mycket aktivt för tryckfriheten. Det slutliga beslutet följer den linje, som Chydenius företrädde i sina memorialer och ställningstaganden.

Chydenius lät även översätta till svenska en beskrivning om tryckfriheten i Kina, som fanns med i fransmannen Jean-Baptiste du Haldes verk Description de la Chine. I riksdagsdebatten föreslog Chydenius för Oelreich, att denne skulle gå till väga på samma sätt som den engelska censorn Gilbert Mabbott, som avgick från sin tjänst år 1649 efter att ha konstaterat att censuren är onödig.

Tryckfrihetsförordningen från 1766, stiftades som grundlag. Den garanterade svenskarna en större tryckfrihet än någon annanstans. Dessutom blev nästan alla officiella handlingar offentliga. En politisk kritik av lagstiftningen och förvaltningen blev nu möjlig. Å andra sidan bibehöll man förhandscensuren för religiösa skriverier.