Riksdag

Kopparstick ur Fredrik Henrik af Chapmans verk Architectura navalis mercatoria, 1768 (detalj).

Under frihetstiden representerade riksdagen en större del av folket än under 1800-talet, då den obesuttna befolkningen utgjorde en betydande del av befolkningen både i Finland och i Sverige. Bäst representerat var det lilla adelsståndet; varje släkt hade sin egen representant.

Av prästerskapets representanter var biskoparna självskrivna. Kyrkoherdarna valde sina representanter i allmänhet stiftsvis. Även kaplanerna hade rätt att välja sina representanter; Anders Chydenius deltog i riksdagen 1765–66 vald av de österbottniska kaplanerna.

Borgarståndets valkretsar var städerna, och de röstberättigade var de skattebetalande personer som hade borgarrätt: valmetoderna gynnade de förmögna. Små städer, såsom Gamlakarleby, hade rätt till en riksdagsrepresentant.

Bondeståndets valkretsar var häraden. Röstningen skedde genom elektorer. Fr.o.m. 1750-talet var bondens röstandel beroende av hans förmögenhet.

Enligt frihetstidens uppfattning var riksständerna som samlats till riksdagen fullt oberoende i sina beslut, till och med av sina väljare.

Verksamhetsformer

Under riksdagen behandlades ärendena och besluten fattades av varje stånd skilt för sig: det slutliga beslutet förutsatte att minst tre ständer var samstämmiga. I praktiken fattades dock de politiska besluten av utskott eller deputationer, där adeln hade dubbel representation i förhållande till de övriga.

Det viktigaste utskottet och riksdagens centrum, var det sekreta utskottet, som skötte bl.a. utrikespolitiken och rikets ekonomi. Bönderna hade ingen representation i det sekreta utskottet, emedan de ansågs vara opålitliga.

Partier

Ett centralt fenomen i frihetstidens politik var uppkomsten av partier, som hade sitt ursprung i olika utrikespolitiska linjedragningar.

Hattpartiet uppstod i slutet av 1730-talet för att motarbeta den långvarige kanslipresidenten Arvid Horns försiktiga Rysslandspolitik.

Namnet (natt)mössa gav hattarna åt dem som tvivlade på stormaktsdrömmarna. Hattarna erhöll penninghjälp från Frankrike, mössorna från Ryssland och England.

I jämförelse med nuvarande partier var hattarna och mössorna obestämda grupperingar. De saknade både officiell organisation och program. Dessutom vägde ståndets eller hembygdens intressen ofta tyngre för en riksdagsman än partiets intressen.

Hattarna i ledning

Hattpartiet, vars kärngrupp bestod av representanter för storborgarskapet och tjänstemännen, förmådde länge bibehålla sin maktställning trots bakslag. Hattarnas politik var mera anpassningsbar trots sina merkantilistiska utgångspunkter.

Ändå förorsakade kriget i Pommern (1757–63) och de riksekonomiska problemen en växande kritik mot hattarna. Under riksdagen 1760–62 behöll dock hattarna sin ställning med knapp majoritet på grund av mössornas splittring.

Maktskifte 1765

Under riksdagen 1765–66 trädde de s.k. yngre mössorna fram. Dessa representerade en linje som hade tagit intryck av den europeiska radikalismen, som försvarade landsbygden och dess näringar och motsatte sig byråkratin och delvis också merkantilismen. Statshushållningen stod på katastrofens brant; mössorna fick majoritet i alla stånd.