Tjänstehjonens ställning

För att garantera arbetskraft åt industrin och godsägare, var tjänstehjonens ställning i det merkantilistiska systemet klart preciserad med hjälp av stränga regler.

Alla de, som inte hade ett stadigvarande arbetsförhållande, behandlades som lösdrivare. Med stadgade taxor höll man lönerna låga. I tjänstehjonslagen från 1739 begränsades t.o.m. böndernas rätt att hålla egna barn hemma.

På 1740-talet uppstod en friare politik. Den betonade befrämjandet av folkets tillväxt som en lösning på arbetskraftsbristen. Några betydande förbättringar i tjänstehjonens ställning skedde dock inte.

Naturen danar dem aldeles lika med oss i födslen: deras krops-stälning, då de först ligga i vaggan, är enahanda med vår, deras siälar lika förnuftige med andra menniskors; deraf blifver således handgripeligt, at naturens Herre äfven tildömt dem enahanda rättigheter, som andre menniskor åtniuta.

 Naturens första rätt är, at menniskor skola få lefva, bygga och bo på jorden, försörja sig och de sina, giftas och föröka sit slägte.

Chydenius väcker debatt

På slutet av 1770-talet rådde goda konjunkturer och det uppstod brist på arbetskraft. Då tog man fram tanken på att utlotta tjänstehjonen bland husbönderna: på så sätt kunde man hålla lönerna låga.

Dylika åsikter fick Chydenius att reagera: 1778 utgav han skriften Tankar Om Husbönders och Tienstehjons Naturliga Rätt. I den försvarar han kraftigt människornas naturliga jämlikhet och längtan efter frihet. När samhället tryggar medborgarnas egendomar, måste det skydda även arbetet, som är den fattigas enda egendom.

Chydenius förslag till en lösning är fullständig avtalsfrihet gällande tjänstehjonens arbetsvillkor. När arbetarna kan söka sig dit, där de hittar de bästa villkoren, kommer efterfrågan och utbud att fungera till det allmännas bästa, även när det gäller arbetsmarknaden.

Skriften orsakade en livlig polemik i tidningarna åren 1778–79. Man ansåg att Chydenius förslag rubbade samhällets grundstruktur, där alla hade tilldelats sin egen plats.

Tjänstehjonslagen togs upp till behandling även vid riksdagarna 1778–79. Endast bondeståndet försvarade avtalsfriheten. Saken förblev olöst i åratal. I Finland började man upplösa de stränga bestämmelserna rörande tjänstehjonens ställning först på 1860-talet.

Tienstefolcket äro ju Svenska undersåtare likaväl som vij deras husbönder. Deras tienst eller arbete är intet annorlunda at anse än vahror dem de til sin och det almännas förmån hålla fahla; Ty just derigenom äro hu[s]bönderna [i] stånd at öka sina vahror. Hvar ock en säljare hos oss [ni]uter den friheten at förytra sina vahror, om intet til alla åtminståne til flera personer, hvem han hälst vil handla med. Han får ock sielf sätta priset på vahran och komma derom med köparen öfverens […]. Men at et Tienstehion

1:o intet får sielf behålla sin vahra utan

2:o nödgas sälja den åt den, som et blindt öde bef[all]er, och än

3:o til et af Köparen sielf faststält pris; Ty NB. Tienstefolcket har ingen del i den Lagstiftande machten, d[et k]allar jag med skiäl ibland fritt folck för träldom.