Arvet från 1600-talet

Många av 1700-talets andliga strömningar var en direkt fortsättning på en utveckling, som började redan under renässansen. 1600-talet betydde framför allt ett genombrott för den naturvetenskapliga forskningen. I England utvecklades den empiriska filosofin, som prioriterade erfarenhet och observation. Redan Francis Bacon hade framfört, att vetenskapen skulle producera nytta, skaffa människan herravälde över naturen. Den främsta företrädaren för den empiriska filosofin var John Locke.

Samtidigt med empirismen utvecklades även en rationalistisk riktning, som strävade att med hjälp av ren slutledningsförmåga skapa en spekulativ världsbild, med givna premisser som utgångspunkt. Fransmannen Rene Descartes uppställde den kritiska attityden som vetenskapens främsta princip.

Isaac Newton utvecklade en rationalistisk och mekanistisk naturförklaring, som kom att omvälva hela den västerländska världsbilden. Mekanikens lagar erbjöd ett heltäckande system, som blev idealet, inte bara för utforskandet av naturen, utan även när det gällde människan och samhället.

På 1700-talet föddes en tro på människans, tankens och samhällets framåtskridande och möjligheten till en heltäckande världsbild. Man var inte mera lika intresserad av varför (för vilket ändamål) en företeelse finns till, utan i stället hur den uppstår, vilka lagbundenheter den lyder.

Läran om naturrätten

På 1600-talet uppstod den naturrättsliga teorin, som hade en central plats i den samhälleliga diskussionen under det följande århundradet. Enligt teorin finns ett naturtillstånd där människan är fri. Människan kan med hjälp av sitt förstånd få vetskap om en naturlag, som gäller i detta tillstånd och enligt vilken människan äger oöverlåtliga rättigheter (t.ex. andlig och materiell trygghet).

Människorna har dock, när de bildat ett samfund och slutit ett statsfördrag överlämnat sin frihet åt en suverän härskare, som i gengäld har förbundit sig att garantera freden och tryggheten i samhället samt maximalt förverkligande av individuella rättigheter.

Med naturrättsliga teorier kunde man stöda både en- och folkväldiga strävanden. Enligt Thomas Hobbes var det nödvändigt att inskränka folkets frihet, genom en koncentration av makten, ty alternativet var anarki. John Locke, å sin sida, ansåg, att ett samhällsfördrag inte inskränkte på individens rättigheter, utan utvidgade och bevarade dem: ifall en suverän regent kränkte medborgarnas rättigheter, hade de rätt att göra uppror.

Enligt den naturrättsliga filosofin är människan fri därför, att han/hon äger sin personlighet och sina förmågor. Speciellt Locke betonade, att människans arbete samt resultatet av detta arbete är hans/hennes egendom.

Centrala auktoriteter var förutom Locke, Hugo Grotius och Samuel von Pufendorf. Den sistnämnda verkade som professor vid Lunds universitet.

Pietismen

Pietismen föddes i Tyskland mot slutet av 1600-talet, som en reaktion mot den stelnade, renläriga lutherdomen. Dess centralgestalt Philipp Jacob Spener ville förnya kyrkan inifrån och sätta den enskilda människans inre, andliga behov i förgrunden. Pietismen betonade pånyttfödelsen, väckelsen; dess drivkraft var de religiösa känslorna, som skuffade lärofrågor i skymundan.

Påfrestningarna under det stora Nordiska kriget skapade grogrund för pietismens genombrott i Sverige. Soldater, som återvände från fånglägren i Sibirien, hämtade med sig pietistiska läror.

Fastän den äldre pietismen var renlärig i teologisk mening, strävade kyrkan att förhindra dess spridning. Med konventikelplakatet år 1726 förbjöds privata religiösa sammankomster. Som en följd av detta blev å andra sidan radikalpietismen starkare. Den frigjorde sig från kyrkan och förkastade bl.a. den lutherska försoningsläran.

När pietismen ställde upp sin kritik mot den lutherska enhetskyrkligheten förde den med sig ett frö av religiös relativism: man borde respektera varje religions unika innehåll, endera det var renlärigt eller ej.

Man började uppfatta religionen som någonting subjektivt, en privat angelägenhet. Pietismen lade på så sätt, för sin del, grunden till födelsen av en modern, subjektivistisk personlighetsuppfattning. som betonade sin egen avskildhet.

Upplysningen

”För efterkommande” står det skrivet i Kungliga vetenskapsakademiens emblem.

Man kallar 1700-talet allmänt för ”upplysningens århundrade”. Begreppet ”upplysning” ger en ganska bra bild av periodens allmänna tankesätt: Man ville omsätta i praktiken och sprida ut till den breda publikens kännedom de stora idéer och uppfinningar, som till största delen fötts redan under förra århundradet.

Upplysningen var ingalunda något enhetligt fenomen. I bakgrunden till den franska upplysningen fanns den rationalistiska traditionen, samt å andra sidan, det naturvetenskapliga synsättet på människan och samhället, som baserade sig på Locke och Newton. Upplysningen litade på förnuft, utveckling och framsteg.

I Frankrike, där enväldet, feodalismen och många missförhållanden satte sina spår, tog upplysningen en radikal riktning: dess kritik av maktutövningen och religionen samt kraven på mänskliga rättigheter och demokrati skapade grunden t.ex. till USA:s födelse och den franska revolutionen.

I bakgrunden till den tyska upplysningen fanns, å ena sidan, pietismen och å andra sidan Gottfried Wilhelm Leibniz filosofi, som förenat den rationella, matematisk-logiska begreppsvärlden med Guds existens.

Pietismens respekt för individens övertygelse, dess moraliska strävanden och tolerans mot andra religioner gjorde den särdeles mottaglig för upplysningen och framstegstankar. Den tyska upplysningen uppträdde framförallt som reformpolitik, den strävade till förnyelser men ville inte trotsa överheten.

Den tyska upplysningen hade stort inflytande i Sverige och Finland, där upplysningens idéer i praktiken ofta framfördes av pietistiska präster. Den franska upplysningens tankar var nog kända, men sitt egentliga genombrott gjorde de först under Gustav III:s tid, då upplysningens blomsterperiod i moderlandet redan höll på att ta slut.

Det bör även beaktas, att samtidigt med upplysningen förekom många motsatta fenomen till förnuftsreligionen: alkemi, hemliga sällskap, extatisk religiositet osv.