Bilder i artikeln är från Mellersta Österbottens kammarorkesters dramatiserade konsert Chydenius & musiken i Karleby 24.1.2020. Foto Ulla Nikula.

Niamh McKenna (flöjt), Teija Pääkkönen (violin), Hanna Pakkala (altviolin) och Lauri Pulakka (cello). I bakgrunden Elina Mustonen och Rabbe Smedlund. Foto Ulla Nikula.

Anders Chydenius, kyrkoherde i Gamlakarleby, sände år 1774 ett brev till Kungliga Musikaliska Akademien, som grundats i Stockholm ett par år tidigare. Chydenius berättade att han ”giordt en början med at upodla Mu­siquen i den Orten, och i sådant afseende en eller 2 gånger i weckan anstält Concerter hema hos sig, där någre ynglingar redan temmeligen öfwat sig, så at publique Concerter kunnat upföras för betalning wid entreen 2 dl. kmt person, till winnande af någon fond för denna Musicaliske inrättning”. Dessutom hade han övat två flickor ”som eij hade obehaglige röster” i sång, för att ”gifwa Concerterne så mycket mera behag”. Nu undrade han, om han kunde skicka flickorna till Musikaliska Akademien sommaren 1775 för att ”inhämta den rätta methoden”.

I Finland inleddes offentlig konsertverksamhet relativt sent, i jämförelse med rikets västra del, för att inte tala om resten av Europa. Detta skedde i början av 1770-talet och koncentrerades naturligtvis till Åbo. Hur ska det då förstås, att man redan vid denna tid arrangerade konserter och uppbar inträdesavgift långt borta i en prästgård i Österbotten, som inte ens låg i en stad?

På 1700-talet befann sig många saker i en brytningspunkt såväl i Österbotten som i hela Europa. Den gynnsamma ekonomiska utvecklingen förstärkte borgerskapets position och dess representanter tog allt oftare steget in i de samhällssektorer som tidigare hade varit aristokratins privilegier. Genom borgerskapets frammarsch började de skarpa ståndsgränserna och hierarkierna suddas ut, och samfundslivet gestaltades allt mer utgående från faktorer kopplade till livsstil och konsumtion. Ur samma källa uppstod två skilda fenomen, som vid första anblick kan te sig som motsatser men samtidigt i grunden är starkt sammanknutna, nämligen individualiseringen och ett nytt slags medlemskap i samfundet, som bättre beskrivs av det svenska ordet medborgarskap jämfört med dess finska motsvarighet kansalaisuus (som hänvisar till medlemskap i en nationalstat).

För att förverkligas krävde denna nya livsform öppna forum, inom vilka man kunde skapa och upprätthålla de nya, finstilta klassificeringarna. Då uppstod den ”borgerliga offentligheten”, som överskred ståndsgränserna i form av t.ex. föreningsverksamhet och offentlig diskussion, press. Det har sagts att musiken hörde till de första områden där denna form av gemensam verksamhet slog igenom – ”jämlik” mellan samhällsklasserna samtidigt som den erbjöd nya former av differentiering.

CENTRUM OCH PERIFERI

Det som beskrivits ovan är en stark generalisering av den allmäneuropeiska utvecklingen och beskriver närmast situationen i de stora städerna. Är Chydenius ”landsortsorkester” alltså någon slags historisk nyck? Här befann man sig väldigt långt från hovets inflytande, som speciellt under Gustav III:s tid i hög grad formade de översta samhällsklassernas livsstil.

Gamlakarleby socken var väldigt omfattande: den sträckte sig längsmed floden ända till Perho. Tack vare de binäringar (tjärbränning och skeppsbygge) som under denna epok var starkt kopplade till världsekonomin var socknen ekonomiskt välmående. Enligt det merkantilistiska tänkesättet var handeln i regionen centraliserad till ett område inringat av staket: staden, där handel fick utövas endast av personer utrustade med privilegier, borgare. På 1770-talet uppgick folkmängden i Gamlakarleby till cirka 1300 personer, varav största delen var tjänstefolk och arbetare samt sjömän. Antalet egentliga borgare aktiva inom handeln var endast några tiotal. Även stadsförsamlingen var underställd kyrkoherden: socknens kyrka med prästgård låg inom synhåll från staden.

I den hierarkiska arbetsfördelning som rådde inom handeln fungerade kuststäderna i Bottniska viken närmast som råvaruleverantörer till Stockholm, vars storborgare som begick utrikeshandel. Kuststäderna hade inte rätt att segla direkt till utlandet. Detta hade länge upplevts som orättvist, eftersom vinsterna från den växande efterfrågan på tjära verkade rinna i fickorna på mellanhänder. Då man i Gamlakarleby dessutom för stockholmarnas räkning byggde skepp lämpade för utrikessegling blev det allt tydligare för de lokala handlarna att de kunde sköta hela verksamheten själva.

Då ”stapeltvånget” äntligen upphävdes vid riksdagen 1765 var Gamlakarlebys egen son Anders Chydenius, då ännu kaplan i Nedervetil, med om att formulera de segerrika argumenten. För borgarna i den lilla staden innebar stapelrättigheterna att ”världen öppnade sig” inte endast i ekonomisk bemärkelse utan också andligen: nu var de tätare sammanlänkade med den europeiska livsstilen än tidigare.

Striden om seglingsrättigheter förde Chydenius in i politiken och i de grundfrågor som stod på agendan i ett samhälle i förändring. Chydenius kom från periferin och såg tydligt hur avgörande betydelsen av frihet och öppen växelverkan var, inte endast med tanke på näringarnas utan hela samhällets utveckling. Chydenius var inte mentalt beroende av hierarkier utan kunde skutta över några utvecklingssteg med visioner om ett jämlikt samhälle, som hans samtida gav öknamnet demokrati. Chydenius tankar var förnuftiga på ett mänskligt men inte alltid på ett politiskt plan. Ur vår synvinkel sett var han långt före sin tid.

UPPLYSNINGENS BUDBÄRARE

I rollerna var Elina Mustonen (som spelade också cembalo), Juha Vuorinen och Rabbe Smedlund. Foto Ulla Nikula.

I svenska riket var det framför allt prästerna som spred upplysning och nya kulturintryck. Ju längre borta från Stockholm de befann sig, desto större var deras inflytande. Det handlade inte endast om att prästerna på många orter var de enda högutbildade personerna. Samhället ansågs vara ett hierarkiskt system där alla hade sin plats. Prästen ”utövade inte ett yrke” i nutida bemärkelse utan hans uppgift var att som representant för det andliga ståndet upprätthålla och övervaka denna av Gud stiftade ordning.

På landsbygden var prästerna också centrala personer inom den världsliga administrationen, som ofta kunde styra den oskolade landsbygdsbefolkningen. Prästerskapet bildade också ett nätverk som sträckte sig över hela riket och via det spreds både officiell och inofficiell information effektivt. Då levnadsstandarden steg under 1700-talet anammade prästerna å andra sidan på ett djupare plan ”ett ståndsmässigt levnadssätt” med olika former av sällskapsliv, och prästgården blev ett slags bildningscentrum på orten.

ORGANISTEN OCH HANS INSTRUMENT

Att orkesterverksamhet tidigt uppstod just i Gamlakarleby var ingen tillfällighet. Redan på 1600-talet införskaf­fades en stor orgel till stadens kyrka och man anställde en organist. Speciellt Anders Flintenberg (1712–1770), verksam som organist 1737–70, var betydelsefull för stadens musikliv. Han lämnade efter sig en på sin tid bety­dande samling bestående av 16 instrument, med vilka man kunnat bilda många slags ensembler. På 1700-talet skötte organister ofta även uppdrag som stadsmusiker, d.v.s. uppträdde vid behov i hem och vid olika slags tillställningar. Så gjorde säkert även Flintenberg, eftersom knappt några andra yrkesmusiker fanns att tillgå. Det är också möjligt att småskalig orkesterverksamhet uppstod redan kring Flintenberg.

Ingen kontakt mellan Chydenius och Flintenberg finns nämnd i källor, och Flintenberg avled våren 1770 strax innan Chydenius tillträdde sitt ämbete. Chydenius hade ändå tillbringat mycket tid i Gamlakarleby, eftersom hans far Jakob varit kyrkoherde där 1746–66 och han själv verkat som präst i Nedervetil kapellförsamling ända till 1770. Det är sannolikt att Anders Chydenius på sätt eller annat tagit intryck av Flintenberg. Hur som helst existerade grundförutsättningarna – instrument och musikintresserade – för att grunda en orkester redan, då Chydenius tillträdde som kyrkoherde i maj 1770.

EN KRETS AV MUSIKVÄNNER

Med säkerhet kan endast en medlem av orkestern namnges, men han var desto mer betydande, nämligen Anders Chydenius systerson Jacob Tengström (1755–1832), som enligt egen uppgift spelade flöjt i sin morbrors musi­kaliska kapell åtminstone 1775–1777. Man vet att Chydenius hade en nära relation till sin systerson och att han stödde Tengström i flera skeden av dennes karriär. Det är möjligt att relationen har kunnat fungera även åt andra hållet: Tengström inledde sina studier i Åbo i början av 1770-talet, samtidigt som Aurora-sällskapet grundades där, och kanske han inspirerade sin morbror att följa ”den stora världens” exempel och skapa nya former av kultur. Hur som helst påvisar Tengströms senare verksamhet som grundare av och organisatör inom Musikaliska sällskapet i Åbo att han insåg betydelsen av dylik verksamhet.

Vad gäller de andra orkestermedlemmarna kan vi bara sluta oss till några namn. En sannolik medlem var församlingens kaplan Johan Snellman (1741–1800), som var respekterad inom musikbranschen och bl.a. hade verkat som biskop Mennanders sons musiklärare samt vid Åbo domkyrka inspekterat orgelns skick. I Gamlakarleby kom han att bli Finlands första notimportör, som vid sidan av Chydenius orkester också sörjde för bl.a. Musikaliska sällskapets behov. I hans verksamhet kristalliseras konkret seglingsrättigheternas bildningsdimension. Snellmans egna instrument var åtminstone flöjt och klavikord.

Efter Flintenberg var dennes lärling Henrik Kahelin (1736–1805) verksam som organist i Gamlakarleby ända till 1801 och som traktens enda yrkesmusiker är han ett naturligt alternativ som medlem i Chydenius orkester. Det finns inga direkta bevis på detta, men liksom sin företrädare skötte Kahelin även uppdrag som stadsmusiker och torde förutom tangeninstrument ha spelat åtminstone violin. På basis av Chydenius berättelse var orkesterns huvudsakliga syfte att träna upp ynglingars spelfärdigheter. Det är möjligt att (halv)professionella som Snellman och Kahelin har bildat orkesterns stomme och samtidigt skött pedagogiska uppdrag.

Var månne några borgarättlingar med i orkestern? Anders Röring (1752–88) är en av de få handlarsöner som vi känner till att hade musik som hobby. Röring spelade cello och hade kanske tagit intryck av Flintenberg. Under sin studietid i Åbo på 1770-talet kan han ha deltagit i Chydenius orkester under ferierna. Röring siktade på en karriär som vetenskapsman och var något av ett undantagsfall bland borgarsönerna. Det är ändå inte omöjligt att också andra kan ha varit med. Under åren 1775–77, samma år som han spelade i morbroderns orkester, höll Jacob Tengström skola för handlarsönerna i Gamlakarleby. Han undervisade dem bl.a. i moderna språk (som t.ex. franska, tyska och engelska), historia och geografi. Undervisningsprogrammet var därmed ett tydligt alternativ till den klassiska lärokurs som erbjöds vid Gamlakarleby pedagogium. Syftet var å ena sidan allmänbildning, å andra sidan att förstärka de kunskaper som krävdes i en värld av internationell handel. Man känner inte till om skolan erbjöd musikundervisning men åtminstone hade Tengström möjlighet att handplocka musikintresserade elever från dessa årskullar.

DET ”BEHAGLIGA” KÖNET

Katariina Heikkilä (alt) och Johanna Isokoski (sopran) sjöng avsnitt ur av Pergolesis Stabat Mater. Foto Ulla Nikula.

Kvinnorna då? Chydenius skrev ju sitt brev till Musikaliska Akademien 1774 uttryckligen för att kunna skicka två flickor till Stockholm för sångstudier. Svaret var negativt, eftersom akademiens resurser i början var synner­ligen begränsade i frågan om utbildning överlag. De första kvinnliga studenterna togs emot först 1795. Samma år lät Musikaliska sällskapet i Åbo kvinnor uppträda vid sina konserter för första gången.

Man känner inte till dessa flickors identitet, men några gissningar kan framföras. Den mest troliga kandidaten var Johan Snellmans syster Christina (1753–1833), vid denna tid bosatt i prästgården som ”jungfru”, d.v.s. hjälpreda och sällskapsdam till fru Chydenius. Även Anders Chydenius halvsyster Helena Chydenius (1756– 1833) uppehöll sig vid denna tid i prästgården. Hur som helst var det helt vanliga flickor från präst- och borgarfamiljer som Chydenius hade tänkt skicka till Stockholm: det som förr ansetts vara endast för adeln var numera passande även för dessa flickor – åtminstone enligt Chydenius. Å andra sidan handlade det inte om att förstärka ”behaget” i hemmens sällskapsliv, vilket oftast var målet för adliga flickors musikstudier, utan det gällde uttryckligen övning för offentliga framträdanden. Troligen var dessa samma ”sångerskor” som uppträdde vid invigningen av Terjärv kyrka 1775.

I Chydenius släkt förhöll man sig helt tydligt fördomsfritt till traditionella gränsdragningar mellan könen. Under ledning av sina bröder hade Anders Chydenius syster Maria studerat bl.a. matematik och botanik, och hennes kunskaper var så stora att hon kunde undervisa sin egen son, Jacob Tengström. Men tydligen fick flickor ändå inte spela i Chydenius orkester, åtminstone inte offentligt.

OFFENTLIGT OCH ”OFFENTLIGT”

En stor fest arrangerades i Gamlakarleby 24.1.1778 för att fira att Gustav III i slutet av det föregående året stadfäst stadens seglingsrättigheter, som för en tid varit hotade. Att lovprisa kungen var ett taktiskt drag, men det handlade också om att förhöja gemenskapskänslan inom borgerskapet. Detta var också syftet med Anders Chydenius tal, där han uppmanade borgarna att med gemensamma krafter utnyttja de gynnsamma konjunkturer som skapats av kriget i Nordamerika. Hela borgerskapet och övriga ståndspersoner var samlade i två byggnader och dagen firades med bl.a. kanonsalut, skålar och musik. Som brukligt var under denna tid avslutades festligheterna med en bal.

Det är möjligt att Chydenius orkester åtminstone delvis svarade för musiken, och fler dylika tillfällen har säkert förekommit. Även om detta var en offentlig tillställning där ”alla” var närvarande handlade det ändå inte om den nya formen av borgerlig gemenskap, ”den offentliga konserten”. Här var musikens uppgift att skapa och upprätthålla en festlig stämning, det var inte mötet mellan publik och utövare som var själva kärnan i tillställningen.

Var de konserter Chydenius arrangerade i sin prästgård verkligen ”offentliga”? Ja och nej. Chydenius ägde alla yttre förutsättningar för konsertverksamhet: en tränad orkester med yrkesmusiker som stöd, ett notbibliotek förmedlat av Finlands enda nothandlare direkt från Amsterdam, ett passande utrymme (prästgårdens stora sal), en publik som kanske inte innehade så stor sakkunskap men däremot nog betalningsförmåga. En utomstående inspektör hade mycket väl kunnat betrakta dessa tillställningar som ”offentliga konserter”.

Också i detta fall gav sig Chydenius fördomsfritt ut för att förverkliga sin ”förnuftiga” och ”nyttiga” idé, men verkligheten hann inte riktigt med. ”Den borgerliga livsstilen” hade ännu inte riktigt slagit rot av den enkla anledningen, att dess eventuella utövare var väldigt få. Konsertverksamheten rann ut i sanden, antagligen redan i slutet av 1770-talet, och den bittre Chydenius sålde sina noter till Musikaliska sällskapet 1790. På den marknad av trivsel och tidsanvändning som höll på att växa fram hade Chydenius konserter handlat mer om aktivt utbud än äkta efterfrågan.

Pertti Hyttinen

Pertti Hyttinen är historieforskare, särskilt insatt i Anders Chydenius liv, verksam vid Karleby universitetscenter Chydenius.

Litteratur

Andersson, Otto, Musikaliska sällskapet i Åbo 1790-1808, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 1940.

Hannikainen, Päivi-Liisa, Pohjanmaan musiikkikulttuuria menneiltä ajoilta: musiikin taitajia ja tukijoita eteläisen Pohjanmaan kirkkomusiikkielämässä 1700-luvun jälkipuoliskolla, [Helsinki]: Sibelius-Akatemia 2008.

Jonsson, Leif & Anna Ivarsdotter-Johnson (red.), Musiken i Sverige 2, Frihetstid och gustaviansk tid 1720-1810, Stockholm: Fischer 1993.

Sarjala, Jukka, ”Det angenämaste och oskyldigaste tidsfördriv : musik och sällskaplighet i Åbo i slutet av 1700-talet”, Historisk tidskrift för Finland 2005: 2, s. 185-198.

Sarjala, Jukka, Music, morals, and the body: an academic issue in Turku, 1653-1808, Helsinki: Finnish Literature Society 2001.

Wolff, Charlotta, ”Musikkultur och musiksmak i 1700-talets Sverige: ett bidrag till lyssnandets historia”, Historisk tidskrift för Finland 2015: 4, s. 420-452.

Översättning: Tove Djupsjöbacka.

Artikeln har publicerats 2020 i häftet som följer med skivan The Anders Chydenius Collection (ALBA ABCD 449).