Foto: Sibeliusmuseum

ANDERS CHYDENIUS notsamling är från en tid då utövandet av klassisk musik och det offentliga konsert­livet tog sina allra första steg i Finland. Samlingen har en viktig position i Finlands musikhistoria. I Mellaneuro­pa och Sverige hade man samlat dylika och betydligt mer omfattande privatsamlingar redan långt tidigare, men att kyrkoherden i en liten och avlägsen församling var så fördomsfri även inom musikfältet tyder på exceptionellt öppensinne i upplysningens anda.

Chydenius samling innehåller endast ett vokalmusikverk, men det är desto mer känt: Giovanni Battista Pergolesis Stabat Mater från 1736. Den handskrivna noten är försedd med rubriken Motetto och sångtexten har översatts till svenska, varvid man skalat av den katolska Jungfru Maria-mystiken och ersatt den med luthersk renlärighet. I denna form hade verket framförts regelbundet i Stockholm redan i slutet av 1740-talet. Resten av notsamlingen består av instrumentalmusik från 1760–1780-talet. Även om alla tonsättare inte är kända i dag, var de flesta av dem berömda och inflytelserika gestalter på sin tid. I lilla Gamlakarleby levde man alltså en tid i samma takt med stora europeiska musikcentrum.

Musikaliska sällskapet i Åbos notsamling förvaras numera i Sibeliusmuseum och den innehåller 11 nothäften försedda med Anders Chydenius namnteckning, sammanlagt över 50 enskilda verk. Man känner inte till huruvida detta var alla noter Chydenius ägde. Det är möjligt att en del av dem har försvunnit eller blandats med resten av Musikaliska sällskapets noter.

Vid vilken tidpunktnoterna införskaffats känner man heller inte till. Ur praktisk synvinkel kan man anta att inköpen gjordes så småningom, kanske enligt intresse och mängden tillräckligt duktiga musikanter. De tidigaste noterna nämns för första gången i J. J. Hummels förlagskatalog 1764. Samlingen innehåller sammanlagt tre noter utgivna detta decennium, fem från 1770-talet och två utgivna 1781. Utgående från första tryckdatum kan man naturligtvis bara göra slutledningar om när noten tidigast har kunnat införskaffas, eftersom alla verk utgivna av Hummel fanns kvar i förlagskatalogen under flera decennier. Om man i Gamlakarleby följde med Hummels förlagskataloger och eventuellt Stockholms musikliv under flera års tid kan man på ett ungefär gissa sig till att följande verk kunde tänkas ingå bland de första inköpen: en handskriftskopia av Pergolesis Stabat Mater, en handskriftskopia av Lebrecht Julius Schulz klaverkvartetter samt tryckta noter till Franz Xavier Richters symfonier och Gaetano Pugnanis kvartetter. Det är sannolikt att största delen av kammarmusiken införskaffades under den mest aktiva tiden, i mitten av 1770-talet, och att man köpte in Rosettis flöjtkonsert och Grafs stråkkvartetter ännu i början av 1780-talet.

Gaetano Pugnani (1731—1798) var en central gestalt i den italienska violinskolan. Efter att ha studerat under ledning av Giovanni Battista Somis, elev till Arcangelo Corelli, förmedlade han i sin tur traditionen till sin egen elev Giovanni Battista Viotti, som grundade den franska violinskolan. På så sätt är Pugnani på sätt och vis den musikaliska förfadern till många nutida violinister. Han är känd speciellt för sin sjungande stråkteknik: ”archetto alla Pugnani” var längre och rakare än en typisk barockstråke och gav influenser till den moderna stråktyp som sedan utvecklades av Tourte.

Även om Pugnani under största delen av sitt liv var verksam i Turin var han sin tids internationella violinstjärna och uppträdde bl.a. i Paris, London, Wien och S:t Petersburg. I slutet av 1760-talet bodde han i London under ett par års tid och uppträdde i konsertserien som Carl Friedrich Abel och Johann Christian Bach organiserade. En samling på sex klaverkonserter från 1774 komponerade av densamme Abel ingick också i Anders Chydenius notbibliotek.

Pugnanis produktion innehåller både sceniska verk, orkesterverk och kammarmusik. Kvartetterna som ingår på denna skiva publicerades för första gången i Paris på 1760-talet i en samling vid namn Pièces a plusieurs parties. I Hummels förlagskatalog nämns Trè Quartetti á Due Violini Alto Viola & Basso Continuo, Composti da G: Pugnani för första gången 1764. I Sverige-Finland var Pugnanis musik välbekant i slutet av 1700-talet och från den tiden har notupplagor av många verk och handskrivna kopior av dessa bevarats i svenska bibliotek. Av kvartetterna på denna skiva har tre handskriftskopior och en tryckt not bevarats.

Dessa Pugnaniverk nämns ibland som exempel på tidiga stråkkvartetter. Notupplagan tyder ändå på att orkesterframföranden varit möjliga. I den första kvartetten (inspelad av Mellersta Österbottens Kammarorkester på Albas skiva ABCD 186) har man på ett par ställen i basso continuo-partiet skrivit ut exakt vad kontrabasen ska spela. I de två senare kvartetterna ingår några speldirektiv i pluralis, vilket också tycks hänvisa till ett orkesterframförande. Basso continuo-partiet har försetts med generalbassiffror, vilket kunde tyda på att ackordinstrument medverkat. På den tiden var det ändå ett allmänt skrivsätt, kanske man helt enkelt ville göra noten mer gångbar. Generalbassiffror kan ses som en historisk kvarleva men å andra sidan visar användningen av dessa att gränserna mellan olika slags ensembler ännu inte helt etablerats. För möjligheten till orkesterframföranden talar också musikens karaktär, som inte känns så kammarmusikalisk utan ofta snarare påminner om tidens italienska orkesterstil. Den beundrade Pugnani var också konsertmästare i sin egen orkester och hans sjungande stil kommer speciellt fint till sin rätt i de första satserna i dessa verk. De virtuosa, emotionella och dansanta vändningarna ökar musikens nyansrikedom.

Christian Ernst Graf (1723—1804) var en tysk-holländsk musiker, som inledde sin karriär i hovkapellet i hemstaden Rudolfstadt i Thüringen. Kring 1750 begav han sig utan tillstånd från sin arbetsgivare till Nederländerna, där han efter att ha arbetat på olika platser slog sig ned i Haag som hovkapellmästare. I Haag utspelade sig också en av de minnesvärda stunderna i Grafs karriär, åtminstone med nutida ögon sett: år 1765 gästspelade den nioårige Wolfgang Amadeus Mozart i staden, och uppträdde tillsammans med systern Nannerl vid en konsert dirigerad av Graf. Ett år senare publicerade Mozart sina pianovariationer (KV 24) utgående från ett tema komponerat av Graf.

Grafs stråkkvartetter opus 17 är den nyaste noten som bevarats i Chydenius bibliotek, samlingen Six Quatuors à Deux Violons, Taille et Basse – – – composés par C.E. Graaf är troligen tryckt 1781. Då ingick en annons om saken den 8 september i tidningen Berlinische Nachrichten von Staats- und gelehrten Sachen. I Hummels förlagskatalog – som inköpsbesluten i Gamlakarleby antagligen utgick ifrån – nämns samlingen för första gången 1783. På pärmbladet till altviolinstämman i Chydenius ägo står årtalet ”1785” skrivet tvärs över sidan – kanske kvartetten införskaffats till notbiblioteket det året eller spelats då. I Chydenius notbibliotek ingår också äldre kompositioner av Graf, en samling utgiven 1773 där sex flöjt/stråkkvartetter ingår. Måhända hade dessa verk blivit så populära i prästgården på Kyrkbacken att man valde att införskaffa fler verk av samma kompositör. Stråkkvartetten på denna skiva är en helhet i tre satser. I första satsen deltar instrumenten rätt jämlikt i utvecklandet av temat, medan andra satsen spelas solo av förstaviolinen och de andra instrumenten erbjuder en pulserande rytmisk bakgrund. Kvartetten avslutas med en glättig Presto-sats.

År 1776 utgav Hummels förlag en notupplaga vid namn Six Quatuors à Violino ô Flauto Primo, Violino secondo, Alto & Violoncello. Composées Par M:r Campini. Opera Prima. Musikhistorien känner inte till någon tonsättare vid namn Campini – det handlar om kompositioner av Giuseppe Maria Gioacchino Cambini (1746— 1825), ursprungligen utgivna av förlaget Sieber i Paris 1774 och försedda med opusnumret 2. Det felaktiga tonsättarnamnet i Hummels förlaga kan vara ett tryckfel, eller så har man försökt undvika intressekonflikter mellan förläggarna.

Cambini var en av sin tids mest produktiva tonsättare av instrumentalmusik. Man vet knappt något med säkerhet om hans liv före 1770-talet, då han anlände till Paris. Också resten av hans liv är höljt i dunkel.

I Paris var Cambini framgångsrik speciellt som tonsättare av kammarmusik och kompositioner i sinfonia concertante-stil mycket populära i Frankrike. Han tycks ha fortsatt sin framgångsrika karriär även efter Franska revolutionen 1789 – år 1800 hade över 600 kompositioner publicerats i hans namn i Paris. Alla var visserligen inte nödvändigtvis komponerade av honom själv, verk av den i Stockholm verksamma Joseph Martin Kraus publicerades i Paris under det mer kända namnet Cambini.

I Leipzigtidningen Allgemeine Musikalische Zeitung ingick 1804 en text undertecknad Cambini med minnen av en i Florens på 1760-talet verksam stråkkvartett bestående av de berömda violinisterna Pietro Nardini och Filippo Manfredri, Cambini själv på altviolin och den kända virtuosen och tonsättaren Luigi Boccherini på cello (även musik skriven av honom ingick i Chydenius notsamling). Även om motsvarande berättelse förekom i Cambinis violinskola redan 1800 finns det skäl att förhålla sig skeptisk till berättelsen om ”musikhistoriens första stråkkvartett”, åtminstone gällande vissa anakronistiska detaljer. De Cambinikvartetter som ingår i Chydenius bibliotek har cellostämmor med partier i concertante-stil, vilket tyder på att Cambini kände till den nya spelteknik Boccherini representerade. I Chydenius prästgård spelades cellopartiet eventuellt av Gamlakarlebybördige docenten i kemi vid Akademien i Åbo, Anders Röring, som antagligen spelade i orkestern då han gästade trakten. Då han uppträdde i Åbo i Akademiens sal 1782 tillsammans med violinisten Erik Tulindberg och docenten i matematik, violinisten Isak Nordberg beskrev Henrik Gabriel Porthan dem som verkliga virtuoser.

”Musiken var full av klarhet, älsklighet och elegant enkelhet, vilket är karakteristiskt för denne tonsättares verk.” Såhär beskriver Charles Burney (The Present State of music in Germany, The Netherlands and United Provinces, 1773) Antonio Sacchinis (1730—1786) opera La Contadina in Corte efter att ha hört ett framförande av den vid ett tyskt hov. Av tonsättarna på denna skiva var Sacchini under sin livstid den mest kända och internationellt framgångsrika. Sacchinis popularitet syns också i Stockholms konsertliv: de andra tonsättarna på denna skiva nämns högst ett par gånger i stadens konsertkalendrar från slutet av 1700-talet, medan Sacchini nämns femton gånger.

Sacchini föddes i Florens men fick sin musikutbildning i ett av tidens viktigaste centrum för en ny musikstil, Neapel. Redan under sin studietid väckte han uppmärksamhet som en begåvad musiker. Han studerade harmoni och kontrapunkt men utvecklades också till en skicklig violinist och sånglärare. Sacchinis karriär inleddes som lärare vid konservatoriet i Neapel men fortsatte till Rom och Venedig, för att sedan fortsätta i andra delar av Europa speciellt som operatonsättare.

År 1772 flyttade Sacchini till London och i början av följande decennium till Paris. Hans kammarmusikproduktion är huvudsakligen från åren i London. Stråkkvartetten på denna skiva ingår i en samling bestående av sex kvartetter, utgiven av Hummels förlag 1778. Kvartetten har två satser och inleds med ett glänsande Allegro i operastil. Andra satsen avslutar verket i takt av en menuettdans, i enlighet med det galanta modet på den tiden.

Lebrecht Julius Schulz (1732—1804) är en tonsättare, om vars liv man knappt känner till annat än det som står på pärmbladet till den enda publicerade samlingen av hans kompositioner: Six Quatuor a Cembalo obligato, Flute, Violon, & Basse ad libitum – – – composées par L. J. Schulz, Maitre de Musique de S. A.Sme Madame la Princesse Regnante de Solms Braunfels. Han var alltså verksam som musiklärare för makan till regenten av Braunfels, ett litet tyskt furstendöme. På sin tid var Schulz troligen en rätt okänd gestalt. På den tiden dedikerade tonsättare själva ofta sina verksamlingar till någon förnäm referens, men i Schulz samling är dedikationen gjord av förläggaren Johann Julius Hummel.

Denna samling består av sex kvartetter och är helt tydligt ämnad åt ”amatörer”, musikälskare. Intressant är att noten i Chydenius samling är en handgjord kopia. Handstilarna är två: cembalonoten är skriven av en annan person än resten av stämmorna. Källan för manuskriptet har varit notutgåvan publicerad av Hummel kring 1769. Man kan endast framföra gissningar om vem som gjort kopiorna. I varje fall kan man bra föreställa sig att musiken passat bra, såväl gällande speltekniska utmaningar som tydligt innehåll, att spelas av Chydenius musikälskande kapell i början av 1770-talet.

Lauri Pulakka

Lauri Pulakka är långtida solocellist i Mellersta Österbottens Kammarorkester. Han är även doktor i musik, men framförandepraxis av tidig musik som sitt specialområde.

Översättning: Tove Djupsjöbacka.

Artikeln har publicerats 2020 i häftet som följer med skivan The Anders Chydenius Collection (ALBA ABCD 449).