Vid sidan av nationalismen fick även liberalismen vind i seglen under andra hälften av 1800-talet, och dessa idéströmningar förenades med varandra i de kraven för nationell frihet som angavs under ofredsåren. Chydenius blev nu en nationell figur – oberoende av på vilket språk beundran framfördes.

Frans Johan Rabbe. Museiverket

Frans Johan Rabbe (1801–1879)

kamrerare i Medicinalstyrelsen, historiker

AVSNITT UR EN BIOGRAFI

Han icke allenast hade följt med sin tid uti framåtsträfvandet till bildning och religionsfrihet, men han var äfven långt framom densamma, och hvad han för nära hundrade år tillbaka öppet förkunnade om frihandel, skråfrihet och religionsfrihet börjar nu vid femtio år efter hans död erkännas såsom solklara sanningar, värdiga att efterhand ordnande inverka på samhällets ställningar och förhållanden. Huruvida dock de originella åsigter, hvilka den finske prestmannen så oförskräckt uttalade i medlet af förra seklet, verkeligen voro ursprungligen hans egna genies tillhörighet eller möjligen lånade från utlandet, detta kunna vi nu ej med bestämdhet afgöra. Vi vilje ej förtiga, att vår Chydenius var samtida med den Engelska statsekonomen Adam Smith, hvilken utgaf år 1776 sitt förnämsta arbete med titel: An inqviry into the nature and causes of the wealth of Nations, och att begges läror förråda ett ovedersägligt syskontycke. Men om Chydenii frisinnade åsigter också vore till en del lånade från England, tillhör dock honom alltid den obestridda äran, att hafva öppet och oförskräckt förfäktat deras rätt att gälla äfven i den Svenska norden och öfver allt der inskränkta åsigter icke måste tillerkännas indigenatsrätt.

Rabbe, Frans Johan, ”Anders Chydenius”, Finlands minnesvärde män: samling af lefnadsteckningar, Andra bandet, Häft 1, Helsinki: J. C. Frenckell & Son, 1855, s. 321–322.

Frans Johan Rabbe hörde till den närmaste kretsen av Finlands nationella stormän – J. L. Runeberg, Elias Lönnrot, J. V. Snellman m.m. – och var aktivt verksam inom de finsknationella organisationerna. Biografier över märkesmän utgjorde en del av uppbyggnaden av den nationella kulturen.

Chydenius hade hittills varit okänd för den stora allmänheten, men troligen var det dessutom bara få av de lärda som kände till honom. Betecknande är att Rabbe hittade Chydenius när han forskade i koppympningens historia i Finland.

I Rabbes artikel jämförs Chydenius med Adam Smith troligtvis för första gången. Det som skiljer artikeln i detta hänseende från ett flertal senare framställningar är att Rabbe inte framför påståendet att Chydenius var en föregångare till Smith, eftersom hans skrift Den nationella vinsten utgavs redan 1765. Tvärtom, Rabbe misstänker att Chydenius tankar var lånade från utlandet och ser som sin skyldighet att bevisa att Chydenius inte desto mindre spelade en central roll som banbrytare i Sverige.

Anonym

AVSNITT UR EN TIDNINGSARTIKEL

Äfven mot emigrationen, framkallad af ofriheten och fattigdomen, uppstod […] högt rop, hvari ”oförnöjsamheten”, ”njutningslystnaden” m. m. utgjorde hufvudtemat, Men med detta rop framträdde en man, hvars skrifter utgöra en så märklig företeelse, att vi böra egna detta ämne en särskild framställning; hans namn var Anders Chydenius.

Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 20.8.1868

Den första ekonomisk-historiska avhandlingen där Anders Chydenius lyftes fram var Anteckningar om frihetstidens politiska ekonomi (1868), skriven av Johan Wolter Arnberg (1832–1900), svensk docent och bankdirektör. Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning presenterade Arnbergs verk i en serie om tre artiklar, av vilka två ägnades enbart åt Chydenius.

Ernst Gustaf Palmén på sin sommarvilla i Furuholmen.
Museiverket.

Ernst Gustaf Palmén (1849–1919)

professor, redaktör, politiker

ANSNITT UR EN DOKTORSAVHANDLING

År 1765 trädde en ny kämpe in på vädjobanan, en dittills alldeles obekant ung man, komministern i Nedervetil, magister Anders Chydenius, hvilken upptog de kommersiela stridsfrågorna till behandling på ett sätt, som för alla tider skall göra denne man till en af de mest märkliga och intresseväckande gestalterna i vår historia.

[…]

Då Chydenii namn första gången häfdades åt historien – ehuru detta uttalande ohördt tyckes förklingat utom Finland – uttrycktes på samma gång en tvekan, huruvida han möjligen genom utländska förebilder ledts till sina märkeligt frisinnade åsigter, hvilka så djerft utsades 11 år förr än den nyare ekonomins kardinalarbete utkom. Tviflet är fullt berättigadt, om man anser, att det nya systemet med ett slag är fullfärdigt i Chydenius. Men se vi hans verksamhet i samband med tidigare erfarenheter, med den föregående agitationen, för hvilken Finland varit egentliga härden, så kan man ej betvifla hans åsigters originalitet. Just som höjdpunkten för en konseqvent om ock långsam utveckling vinner Chydenius sitt största historiska intresse, likasom hans sträfvande äfven derför blef af så omätlig vigt för vårt land.

Palmen, E. G., Historisk framställning af den svensk-finska handelslagstiftningens utveckling från Gustaf Wasas regering till 1766, Helsingfors: J. C. Frenckell & Son, 1876, s. 176–177, 179.

Ernst Gustaf Palmén ”upptäckte” Chydenius när han skrev sin doktorsavhandling om den svensk-finska handelslagstiftningens historia. Han utgav det första urvalet av Chydenius skrifter år 1877 och 1880, och ställde därmed Chydenius på den plats i den finländska historiska medvetenheten som denne sedan behöll under många decennier. Enligt Palméns uppfattning var Chydenius en länk i den historiska och rentav lagbundna utvecklingen, som så småningom ledde till utformningen av den finländska nationella medvetenheten. Denna var åter en förutsättning för det egentliga nationsbyggandet som inleddes efter 1809. Chydenius var utan tvivel en viktig förebild för Palmén, som var frisinnad och verkade aktivt även inom politiken och folkupplysningen.

En intressant aspekt är att Palmén anser det vara nödvändigt att kommentera Rabbes skrift där originaliteten i Chydenius tankar betvivlades; skriften hade ju utkommit redan över två decennier tidigare. Den lösning som Palmén erbjuder grundar sig på en organisk historieuppfattning: den lära om näringsfrihet som Chydenius förkunnade var ursprunglig, inte lånad, eftersom den hade sina rötter i den ”agitation” som tidigare generationer hade bedrivit, med andra ord i den utveckling som de ekonomiska synsätten med frihet som utgångspunkt hade genomgått inom nationens inre process.

Georg Schauman
Början av 1900-talet.
Museiverket.

Georg Schauman (1870–1930)

överbibliotekarie, riksdagsman

AVSNITT UR EN ARTIKEL

Chydenii, likasom öfver hufvud de äldre ekonomisternes, liberalism fick sålunda en helt annan syftning än våra dagars. Den blef ett vapen i händerna på de lägre samhällsklasserna, på arbetarne; den var humanitär och ädel. Nutidens ekonomiska liberalism är ett vapen i händerna på kapitalister och arbetsgifvare; den är egoistisk och hjärtlös.

Schauman, Georg, ”Några otryckta skrifter af Anders Chydenius”, Ekonomiska Samfundet i Finland. Föredrag och förhandlingar. II:2. Hfors 1901, s. 69.

För Georg Schauman var Chydenius en ideologisk förebild såväl som ett forskningsobjekt. Han författade den första omfattande biografin över Chydenius, som till många delar fortfarande är användbar på grund av sin utförlighet och källkritik. Å andra sidan är det klart att Schauman i Chydenius, som gick sina egna vägar, såg en radikal som liknade honom själv. Schauman hörde till det svenska partiets lilla vänsterfalang och hamnade i många frågor i konflikt med den konservativa partiledningen. I Schaumans tolkning var Chydenius framför allt en försvarare av arbetarbefolkningen och de vanlottade i samhället.

Selma Abrahamsson

Selma Abrahamsson (1872–1911)

lärare, poet

DIKT

Vid avtäckningen av Anders Chydenii minnesstod den 8. nov. 1903.

Över staden tungt sig välver

molnfylld himmel, höstlikt grå.

Högtidsklädda män’skor samlas –

undrande i väntan stå,

stå i täta slutna leder,

fjärran från allt bråk och split,

kring det höga monumentet,

mäjslat ut av finsk granit.

Se, då faller skynket neder

och befriad ur sitt nät,

träder fram för våra blickar

i fulländat majestät

bilden av den man, vars minne

göms i fosterjordens famn,

som i våra hävder ristat

outplånligt in sitt namn.

Ej med jubelrop du hälsas

av en tacksam fosterjord,

dock dess tystnad talar mäktigt,

säger mer än många ord.

Vördnadsfullt ses mängden blotta

sina huvuden för dig,

och av känslan manad,

ljuder sången djup och innerlig.

Det är folkets sång de sjunga,

det är sången om vårt land,

arvet, som vi fått att vårda,

själarnas föreningsband.

Allt vad folket känt och känner,

vad det hoppas, vad det vet,

ha i dessa toner vunnit,

liksom du, odödlighet.

Ej för egen ära tog du

del i kampen, men ändock

strålar hon omkring din panna,

kysser smekande din lock,

medan kärleken och hoppet

stå vid foten hand i hand,

och ur blommorna och tåren

ler mot dig ett fosterland.

Flavia

Ungdomen: organ för ungdomsföreningar och deras sträfvanden, no 12, 01.12.1903

Flavia [Selma Abrahamson], I ungdomens led. Vers och prosa av Flavia. Kronoby: Folkhögskolans elevförbund 1911, s. 49-50.

Georg Schauman hade 1899 tagit initiativ till en minnesvård av Anders Chydenius i Gamlakarleby att resas den 1 februari 1903, hundra år efter Chydenius död. För ändamålet kallades Walter Runeberg, en av tidevarvets mest framstående bildhuggare. Beskedet om kejsarens tillståndsbeslut kom i slutet av januari, men eftersom piedestalen ännu inte var färdig, blev avtäckningen uppskjuten ända till den 8 november. Stämningen i landet var spänd, de ryska myndigheterna förhöll sig negativt till alla offentliga sammankomster, och man fick inte arrangera någon officiell avtäckningsceremoni eller hålla några tal. Tillställningen, som övervakades av gendarmeriet, fick dock formen av en nationalistisk meningsyttring, där Vårt land sjöngs.

Selma Abrahamsson var en lärare, bosatt i Gamlakarleby landskommun, som utgav dikter, prosa och skådespel under författarnamnet Flavia och verkade aktivt inom nykterhets- och kvinnorörelsen. Dikten avspeglar kraftigt den tidens tryckande atmosfär och kopplar Chydenius till den nationella kampen.

V. K. E. Wichmann

V.K.E. Wichmann ”Gånge Rolf” (1856–1938)

lärare, poet

DIKT

Anders Chydenius

När Svea, utom sig af harm mot sina hjältekungar,

En lejoninna lik, ifrån hvars barm man ryckt dess ungar,

Tog hämnd på denna envåldsmakt, som guld och blod förspillt –

Och gaf den bort åt ständerna, då blef tumultet vikit.

De trätte, herrar riksdagsmän, de grefvar och baroner

Om ära, makt och ämbeten med prostar och patroner.

Och bonden, hvilken riket skapt, tvangs tyst att höra på,

Men kostnaden för styrelsen, den fick han nog bestå.

Så var det i vår frihetstid och det blef ständigt värre,

Tills, Gud ske lof, i rättan tid han själf grep in, Vår Herre,

Och sände dem en duktig karl och österbottning ned,

Som visste råd för riksens kraf, när allting gick på sned.

Han var af kraftig bondesläkt och godt var ”hufvudstycket”.

Chydenius, Anders var hans namn, det snart betydde mycket.

När det på riksda’n ingenting blef af för skrik och gräl,

Kom ”näfver-Ant från Kokkola” och gaf dem råd och skäl.

Den prästen hade mun på skaft och kunde pennan föra.

Han skref, han talte, bifall vann, snart allt var idel öra.

Det fanns väl knappast något, som han ej tog reda på,

På riksda’n liksom i sitt hem nog fick han det att gå.

De mossbelupna ängarna han lärde bonden bota.

Förvandla stenar uti bröd och uti kärren rota.

Och nya kärror byggde han med egen mekanik.

Han ympa’ koppor, skref recept och hade stor praktik.

Nog mången Nedervetilbo i ångsten bad till Herran,

När pastorn med sitt svarta skrin ”med koppor i” från kärran

Steg ned och gick i stugan in med trollglas i sin hand

Tog eld på pipan, känd och kär han blef dock efter hand.

Den gode herden lik, som vet att offra sig för fåren,

Han skötte om sin hjord med nit och läkte själasåren.

Se’n han i predikstoln fått klart, han gick i la’gåln ned

Och lärde bonden klippa får på ny och bättre sed.

Han var en lärd och kunnig man, ett vetenskapligt snille,

Men dock mot alla mild och god och allas väl han ville.

De stackars tjänstehjonens rätt han tog i varmt försvar,

Ty månget maktmissbruk fanns än trots ”frihetstiden” kvar.

Med samma nit för borgans rätt han stred, den käcke prästen.

På handeln han förstod sig godt som skomakarn på lästen.

Vår hembygd genom honom fick sin fria seglation,

Ty ”friheten på lagens grund” det var nu hans religion.

När redan då på denna tid ifrån vår hembygds stränder

Vårt folk begynte flytta bort till andra, fjärran länder

Då visste han för saken bot och skref helt klokt och kort:

”Ju mindre frihet folket får, dess mer det reser bort!”

Och mycket annat stred han för med mannamod och styrka,

För frihet uti tal och skrift, i stat liksom i kyrka,

Ty vardt han ock berömd till sist och älskad ännu mer,

Och därför landsman, här hans bild mot dig i bronsen ler.

Se dessa ädla, djärfva drag af mänsklighet och snille!

De vittna alt han var en man, som visste och som ville

Hvad land och folk behöfde bäst i vrång och splittrad tid.

Och trots han var en fridens tolk, för dem han drog i strid.

Och därför ej i bronsen blott, men i vårt hjärta gömmes

Chydenii bild, Chydenii namn! Ja sent din saga glömmes

Du ädla, varma, tappra son af Österbottens strand,

Som dig och dina likar skänkt så mänga åt vart land.

Gånge Rolf.

Österbottningen 10.11.1903

Bakom signaturen ”Gånge Rolf” fanns Viktor Karl Emil Wichmann, som var anställd som lektor vid Nykarleby seminarium när han skrev dikten. Förutom dikter författade han flera läroböcker och historiker. I sin diktning representerade han den götiska strömningen som betonade betydelsen av de germanska rötterna. Under sin studietid på 1870–80-talet var Wichmann en av språkstridens centrala figurer på den svenskspråkiga sidan. Vid tidpunkten för publiceringen av dikten uppehöll han sig i Sverige, eftersom han var en av de konstitutionella aktivister som Bobrikovs administration hade landsförvisat 1903 med stöd av sina diktatoriska befogenheter. I sin dikt stöder sig Wichmann på folkliga stildrag för att bygga upp en hjälte- och genimyt om Chydenius.

Signaturen ”S.”

AVSNITT UR EN TIDNINGSARTIKEL

Vid Chydenii minnesvård

[…]

Då vi beskåda Anders Chydenii bild i brons, sådan den modellerats af bildhuggaren Valter Runeberg; då vi se den höga hvälfda pannan, de öppna och lifliga, af snille lysande ögonen under de starkt hvälfda ögonbrynen, den starkt böjda näsan, den fint skurna munnen, de allvarliga och fasta, af en alt behärskande frihets- och fosterlandskärlek ädelt och skönt formade anletsdragen, är det likasom om bronsen skulle få lif och från densamma utströmma mot oss en fläckt af Anders Chydenii frihetsanda.

[…]

Ifrån detta eviga minnesmärke skall då ur Finlands heliga jord, i Chydenii fosterland spira upp en härrlig växt, som inga tidens stormar förmå bryta och som inga mörkrets makter kunna betvinga. Och då skall också den nu resta bilden af Anders Chydenius städse – ”hur ödet kastar än vår lott” –kunna skåda ner på ett fritt och kraftigt folk, som fruktar Gud och älskar öfver allting annat på jorden sin frihet och sitt fosterland.

S.

Österbottningen 10.11.1903

Beskrivningen av avtäckningen av Chydenius byst, skriven av signaturen S., ger en antydan om den nationalistiska anda som medlemmarna i lokalsamhället förnam under tillställningen. Det är den levande upphöjdheten som har gjutits i brons, och den ger de församlade människorna den styrka som de behöver under hårda tider.

Anonym

AVSNITT UR EN TIDNINGSARTIKEL

Anders Chydenius är en av hjältarna i synnerhet för oss österbottningar, dessa ”stora österbottningar”, som har gett vårt landskap ett anseende högt över andra regioner i vårt land. Här föddes han och växte upp, här verkade och påverkade han som man.

[…]

Chydenius var en av de allra första att försvara tryckfrihet, religionsfrihet, näringsfrihet. Inga lockelser eller förskräckelser fick honom att ge vika. Han fick erfara förföljelser och kränkningar, han fördrevs från sitt stånd, han blev utskälld som en eländig stackare som drevs av egen vinning, men inget av detta kunde vilseleda honom. Han förblev en ädel framstegsvänlig man ända till livets slut.

Vaasa 24.3. och 7.11.1903

Översättning Ann-Katrin Huldén

Gunnar Palander [Suolahti]
Slutet av 1910-talet
Museiverket

historieforskare, professor

AVSNITT UR EN ARTIKEL

Varje år flyttade ett stort antal unga och kraftiga arbetare, kvinnor och män, utomlands undan en påtvingad roll som billig arbetskraft hos sina husbönder, som behandlade dem hårt, och utan frihet att själv välja arbete. […] Och författarna hade sett det som en defekt sprungen ur lättja och högmodig kräsenhet, en defekt som måste dras upp med rötterna.

[…] Chydenius påvisade den verkliga orsaken till det mycket omdiskuterade missförhållandet.  Det var arbetarbefolkningens naturliga protest mot att de mot sin vilja var tvungna att arbeta och slita ut sig för de bättre lottades väl. Det enda botemedlet var fullständig frihet för var och en att ordna sitt arbete och sitt uppehälle efter eget förgottfinnande, förutsatt att ingen annan tar skada.

Kansanvalistusseuran kalenteri 1904. Helsinki 1903, s. 100–101.

Översättning Ann-Katrin Huldén

Före år 1903 fanns det knappast några finskspråkiga presentationer av Chydenius riktade till den stora allmänheten. Då publicerade Folkupplysningssällskapet både en biografi, skriven av E.G.Palmén, och i sin årskalender en artikel av Gunnar Palander. Folkupplysningssällskapet, som hade nära förbindelser med det finska partiet, hade i sin populära kalender (med en upplaga på upp till 30 000 ex.) ett ganska effektivt verktyg för populariseringen.

I sin artikel lyfter Palander fram speciellt de sidor i Chydenius verksamhet som hade anknytning till ”det arbetande folket”: bönder och tjänstefolk.

Arvid Mörne
Foto Ernst Ovesén 1910–1918
Museoverket

Arvid Mörne (1876–1946)

författare, litteraturforskare

DIKT

Anders Chydenius.

När fram han steg på bottniskt ting

i Gamlakarleby,

i borgares och bönders ring

han spred en tanke ny.

Som länge bidat pingstdagsbrus

från helga klockans kläpp,

i nödårskvalm en stormils sus,

var ordet från hans läpp.

”Bland böndren höjs en klagan dov:

”Vår sista kraft tar slut.

Vår tjära skäms i stadens hov

och får ej skeppas ut.

Förgäves blossar milan röd.

Nu dödsvind fläktar kallt.

Ej kungen hör vårt skri på bröd,

ej borgarn flyr oss salt.” – –

Du gråa, svultna odalman,

dig höljer träldoms natt.

Dig tryter bröd. Det köpas kan

med frihets helga skatt,

den dag till fjärran hav och hamn

inunder flagga blå

vår tjära och vår hembygds namn

med egna skutor gå.

Vår flagga blå med gyllne kors

på österbottnisk pik

skall bära bud från skummig fors,

från vildmark sagolik,

från ljusa sommarnätters frid

och vida slätters ro,

från land, där fri är borgarns id,

där fria bönder bo.”

* * *

Han stred med pennan ljusets strid.

Han stod i riksdagssal,

en mängdens man, som mängdens id

beskrev i eldat tal.

Han ville lösa tjänarns band,

hans ”lagliga försvar”.

Han kom som blixt från stormskyns rand,

för skarp, för ljus, för snar.

Hans tal var glömt. Hans skrift vart täckt

av sekelgammalt dam.

Nu gryr igen en morgonväkt.

Nu brusar stormen fram.

Nu dyrka stolta, djärva män

hans andes gyllne ord.

Men Frihets brodd – den tvinar än

i samma magra jord.

Framtid nr 50 & 51, 24.12.1909, s. 5–6

Österbottningen 28.12.1909, s. [2]

Arvid Mörne hade sina ideologiska rötter i den svensknationella rörelsen, men han omfattade senare socialistiska idéer och var också medlem i aktivisternas motståndsrörelse. Det var inte lätt för honom att förena så olikriktade ändamål. I samband med storstrejken 1905 deltog han i arbetarrörelsens aktiviteter, vilket försämrade hans ställning i borgerliga svenskspråkiga kretsar. Mörne hade precis år 1909 blivit tvungen att frånträda direktörtjänsten i Mellersta Nylands folkhögskola och diktens pessimism avspeglar kanske delvis den återvändsgränd han hade hamnat i. Man har hittat Chydenius skrifter under sekelgammalt damm, och nya stolta, djärva män dyrkar nu hans ord. Men icke desto mindre måste friheten tvina bort. Det är i synnerhet ”mängden”, men också borgarna, som lider av den bristande friheten. Mörne preciserar inte vem som fjättrar friheten.