Om jämlikheten

Frihet, jämlikhet, samhällsfördrag

Med frihet, om hwilken jag talar, förstår jag den förmån hwar Medborgare bör genom et Rikes Lagar och författningar äga, at befordra egen, så långt at han intet stöter sina Medborgares eller hela Samfundets sällhet.

Alla äro wi menniskor, alla förderfwade af stygga begär: Alla behöfwa derföre hwarandras hjelp, och alla noga upsigt. Så länge wi äro utom Samhället, sköter hwar sitt efter eget begär, men står ock då sitt eget kast, utan någons förswar, och den friheten är naturlig. Men så snart wi söka skygd under Samhället, är ock dess bästa wår hufwud-lag.

Wi hafwa alla med otwungna hjertan sworit oss under Swensk Krona, en Krona som är oss så mycket kärare, som den hwilar på frihets stoder. Ingen bör derföre wara den andras Herre, ingen den andras träl: alla äga lika rätt, alla lika företräde. När det sker, då äger en Medborgare alt det han med skäl kan önska, och i något wäl inrättat Samfund någonsin kan få: då blifwer ock ingen orsak mera, hwarföre han skal flytta bort, men hundrade som hålla honom qwar.

Swar på den af Kgl. Wetenskaps Academien förestälta frågan: Hwad kan vara orsaken, at sådan myckenhet swenskt folk årligen flytter utur landet? och genom hwad författningar det kan bäst förekommas? (1765), § 25, s. 71–72.

Lyckan växer ur jämlikhet

Ett sält Rijkes frihet består ingalunda deruti at en eller annan af Medborgarena äger några särskilta förmåner, då andra arbeta under någon slags träldom; men när den ringaste undersåte i et samhälle får under en säll regering med lika fria händer som den yppersta jemte det Almännas söka sitt egit väl, då bör det först heta frihet. O[ch] som en sådan medborgarenas gemensamma frihet är vå[ra] helgade Grundlagars hufvud ögnamärcke, bör alt det s[om] stöter deremot anses såsom et inbråt uti sielfva Grundlagen.

Tre politiskt-ekonomiska frågor: Tredje frågan (1761–1762), s. 502.

Ojämlikhetens förbannelse

Ju mera det gifwes i et Samfund tilfälle för en del, at lefwa af andras möda, och ju mindre andra få sjelfwa nyttja frukten af sitt arbete, ju mera dödas idogheten: de förra blifwa öfwermodige, men de senare förtwiflade, och båda twå försummelige.

Den nationnale winsten (1765), § 20, s. 20.

Den ekonomiska jämlikheten

Häraf kan man se, huru det är möjeligt, at den största nationela winst i handel och rörelse, kan, då den faller i få händer, wara Riket långt skadeligare, än då det genom krig förlorar en hel Province. Så kärt det altså är för en Nation, at bibehålla sin frihet, så upmärksam måste han ock wara på de rikedomar, som samlas på några wissa ställen. Det allmänna äger wäl ingen rättighet til Privatorum ägodelar, när de likmätigt Lagarna tilfallit dem; men deltager ock på andra sidan uti Fosterlandets fördärf, om det ej skyndsamt öpnar de dammar, som samlat skatter på några få ställen, och utarmat de andra.

Källan til rikets wan-magt (1765), s. 4.